Halle- och Hunneberg – ramslök, frukost och vattenfall

Beräknad lästid: 18 minuter

Igår var jag tillbaka i Ekopark Halle- och Hunneberg igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit här, men det spelar egentligen ingen roll, för jag upptäcker alltid nytt.

Den här gången hade jag lockat dit min blomnördskompis Nalle för att leta ramslök. Lite våghalsigt kanske, eftersom jag själv inte heller hade sett det där tidigare. Men när jag besökte Halleberg i januari och läste om ramslöken på en skylt kände jag att jag ville tillbaka under våren.

Ovandalen och ramslöken på Halleberg

Och nu var det dags. Vi parkerade vid Hallesnipen och Ovandalen på Halleberg och följde skyltarna ner mot dalgången. Jag hade förvarnat Nalle om att vi nog inte skulle få se så mycket blommor den här dagen, förutom ramslök då. Men vi hade knappt hunnit 200 meter innan jag ropade till av glädje över blommande trolldruva (Actaea spicata) intill stigen. Självklart blev det ett stopp direkt för att fotografera.

Blomnörderi längs stigen

Längs vägen dök snart fler växter upp. Mängder av harsyra (Oxalis acetosella) växte på mossiga fallna träd, vi såg lite tandrot (Cardamine bulbifera) och Nalle hittade sårläka (Sanicula europaea). Då var det dags att stanna igen, och vi insåg att det inte skulle bli någon rask promenad den här dagen.

Efter ungefär 400 meter delade sig stigen och vi svängde vänster mot Ovandalen. Tanken var att fortsätta vidare mot Predikstolen senare under dagen och sedan komma tillbaka till samma stigskilje från andra hållet efter att vi även passerat Hallesnipen. En bit längre fram valde vi vänster igen – mot Ovandalen istället för Predikstolen.

Ramslöksdoft nere i Ovandalen

Vi fortsatte längs lummiga stigar medan en liten bäck följde oss vid sidan. Här och där syntes enstaka blommande ramslök och längs vägen växte olika sorters ormbunkar. Ju längre ner vi kom, desto tydligare blev den milda doften av ramslök.

Till slut nådde vi den steniga sluttningen ner mot dalen och här blev hela skogen grön och vit. Ramslöken stod i blom och bredde ut sig åt alla håll mellan stenar, död ved och ormbunkar i sluttningarna.

Hela Ovandalen präglades av en orörd känsla. Ingenting kändes tillrättalagt. Det var bara en levande skog där ramslöken hade fått sprida på naturens villkor.

Ramslöksdoft och fågelsång fyllde luften och det var njutning i varje steg. Som om inte detta var vackert nog avslutades stigen vid en grillplats vid Vänerns strand. Jag gick ner på stenstranden och drog in några djupa andetag medan jag blickade ut mot horisonten.

Sedan satt vi länge på bänkarna vid grillplatsen, drack lite vatten och bara lyssnade till kluckandet från Vänern och all fågelsång innan vi långsamt började gå tillbaka upp genom dalen, förbi all ramslök.

Trots att doften av ramslök var så tydlig konstaterade vi att mycket fortfarande stod i knopp. Det här kommer nog bara bli ännu finare de närmaste dagarna.

Mot Predikstolen på Halleberg

På tillbakavägen fotade vi inte lika mycket, utan passerade både myskmadra (Galium odoratum) och alla överblommade gullpudror längs vägen. Snart var vi uppe vid huvudstigen igen och svängde nu mot Predikstolen. Även här var det tydligt skyltat och det skulle vara ungefär 700 meter ut till utsikten.

Våra magar hade börjat kurra vid det här laget, så tempot blev plötsligt lite högre längs skogsstigen. Snart både hörde och såg vi Vänern långt där nere framför oss.

Utsikt över Vänern och en lång frukost

Både Nalle och jag gick och kröp runt vid klipporna för att hitta en plats där vi kunde sitta bekvämt, lägga ut mitt liggunderlag och samtidigt ha riktigt fin utsikt över Vänern.

Som vanligt blev det också fler fotostopp än planerat. När jag har med mig Teddy håller jag mig längre från kanterna, så jag passade på att kika ut lite mer än vanligt den här gången.

Till slut slog vi oss ner med frukosten. Medan vi åt såg vi ett regnväder dra fram över Vänern, men det enda som nådde oss var några enstaka droppar. Vi satt kvar länge, pratade, tittade ut över vattnet och tog det lugnt medan regnmolnen drog förbi ute över vattnet.

Nyfikenhet och en liten omväg (eller genväg)

På vägen tillbaka kunde dessa två nyfikna tanter inte riktigt nöja sig med huvudstigen, utan var tvungna att undersöka vart några gamla orange markeringar ledde. Det slutade i en återvändsgränd, men vi fick både krypa under nedfallna träd och en ny utsikt på köpet.

Efter en stund började jag tycka att det var ovanligt långa 700 meter tillbaka till rundslingan. Det visade sig finnas en förklaring till det – vi hade missat stigen vi skulle svänga in på mot Hallesnipen. Förmodligen för att vi pratade konstant, eller stod böjda över växter stor delen av tiden.

Plötsligt stod vi nere vid skylten där det bara var 400 meter kvar till parkeringen. När vi tittade på klockan insåg vi att vi lagt nästan tre timmar på att gå ungefär sex kilometer, så vi bestämde helt enkelt att Hallesnipen fick vänta till nästa gång.

Geologistigen och Byklevsfallet på Hunneberg

Från Halleberg tog det bara en kort stund att köra till Bergagården på Hunneberg. Här gjorde vi ett snabbt stopp innan vi letade fram Geologistigen på informationskartan för att se var stigen började. När jag planerade dagen hemma tyckte jag att det lät spännande med en stig som berättar om Hunnebergs geologiska uppbyggnad, och att Byklevsfallet låg längs vägen gjorde valet ännu lättare.

Om jag ska vara helt ärlig började det däremot inte särskilt lovande. Från Bergagården följde vi först ett elljusspår och därefter en skogsstig där det låg gott om nedfallna träd kvar efter tidigare stormar. På flera ställen fick vi både klättra över och krypa under stammar, och vi började undra lite vart geologin egentligen tagit vägen. Några skyltar såg vi nämligen inte till före vattenfallet.

Byklevsfallet från en ny sida

Men så snart vi hörde ljudet av rinnande vatten steg humöret. Vi lämnade stigen och gick ner mot Byklevsfallet, där vattnet rann och forsade fram mellan klippor och stenhällar. Det var fortfarande gott om vatten, men inte lika mycket som efter snösmältningen, så det var lätt att röra sig runt och se platsen från flera vinklar.

Jag har varit vid Byklevsfallet flera gånger tidigare, men bara under vinterhalvåret, så nu kändes det nästan som en helt ny plats. All grönska gjorde att både vattenfallet och bäcken såg helt annorlunda ut och på vissa ställen blev det nästan lite djungelkänsla.

En grön ravin och porlande vatten

Efter att ha fotat vattenfallet ur ungefär alla tänkbara vinklar följde vi bäcken uppåt. Det visade sig vara dagens stora bonus.

Bäcken slingrade sig fram mellan stenar, mossiga partier och fallna träd medan lövträden skapade ett grönt tak ovanför oss. Vattnet porlade bredvid hela tiden och vi stannade ofta för att gå ut på torra stenhällar, njuta av grönskan och upptäcka nya vyer längs bäcken.

Tidigare har jag bara stannat nere vid själva Byklevsfallet, så det här blev verkligen en ny sida av platsen för mig. Jag älskade att få följa bäcken innan den kastar sig utför fallen och se hur naturligt den slingrade sig fram genom skogen.

När ravinen blev brantare tog vi oss upp till Geologistigen igen och här förändrades känslan ännu en gång. Nu gick vi genom lummig bokskog medan bäcken slingrade sig nere i ravinen bredvid oss. Några informationsskyltar dök upp längs vägen och nu kändes det som en geologistig på riktigt.

Är Geologistigen värd att gå?

Både ja och nej. Den första delen från Bergagården genom skogen ner till Byklevsfallet hade jag personligen kunnat vara utan. Den blev inte riktigt den naturupplevelse vi hade hoppats på.

Däremot tyckte jag om sträckan från Byklevsfallet och uppåt, längs bäcken, ravinen och bokskogen tillbaka mot Bergagården. Om jag skulle göra om turen hade jag därför valt att gå den tur och retur istället för att gå hela rundslingan.

Hela rundan blev ungefär 3,5 kilometer, men då trampade vi runt en del extra kring vattenfallet och bäcken.
Tips: Det går också att parkera precis nedanför Byklevsfallet om man bara vill göra ett kortare stopp. vid vattenfallet.

Floutsikten – ett sista stopp innan hemfärd

När vi skilts åt vid Bergagården körde vi åt varsitt håll. Jag kunde ändå inte riktigt låta bli att stanna till vid Floutsikten. Jag hade bara varit där en gång tidigare, då för att se den vackraste soluppgången man kan tänka sig (se blogginlägg).

Det är bara ungefär 200 meter att gå från parkeringen, så jag tänkte att jag lika gärna kunde unna mig det lilla stoppet också. Och det är jag glad att jag gjorde. Det var minst lika fint i dagsljus, särskilt en så här grön försommardag.

Jag kom på att Nalle hade Älvutsikten på sin sida av Hunneberg, skickade ett sms och en stund senare stod hon där med utsikt över Göta älv medan jag fortfarande var kvar vid Floutsikten. Med utsikt över landskapet stod jag en stund och bara tog in allt innan jag åkte hemåt. Det blev en superfin avslutning på dagen för både henne och mig. Tänk att man kan få så här många intryck, naturupplevelser och nya platser på bara en dag.

En plan som fick ändras längs vägen

Om du känner mig vet du att jag gärna planerar utflykter i detalj. Inför den här dagen hade jag därför en ganska ambitiös lista: Ovandalen, Predikstolen, Hallesnipen, Geologistigen, Byklevsfallet och Peneplanet vid Nordkroken.

Vi hann inte med allt, men för mig är det viktigare att hinna uppleva en plats än att stressa vidare för att se så mycket som möjligt. Jag tycker att naturen oftast kommer mer till sin rätt när man tar sig tid att stanna upp. Dessutom så brukar det som inte hinns med oftast finnas kvar vid nästa besök.

Hallesnipen fick vänta till nästa gång efter att vi missat rätt stig, och Peneplanet sparar vi till ett annat besök. Samtidigt hann vi verkligen uppleva det vi faktiskt såg. Vi stannade länge bland ramslöken i Ovandalen, satt kvar över frukosten vid Predikstolen och tog oss tid att utforska bäcken vid Byklevsfallet från fler vinklar än vid mina tidigare besök.

Mer information om Halle- och Hunneberg

Ekopark Halle- och Hunneberg ligger i Vänersborgs och Grästorps kommuner i Västra Götaland. Området bjuder på vandringsleder, utsiktsplatser, naturreservat, vattenfall och spännande geologi året runt.

Parkering till Ovandalen/Hallesnipen
Parkeringen kan vara lite knepig att hitta första gången. I Google Maps heter den “Halleberg forest parking Vargön”.

Här kan du läsa mer och planera ditt eget besök:

🌿 Sveaskogs information om Ekopark Halle- och Hunneberg

🌿 Destination Halle- och Hunneberg

🌿Länsstyrelsen – Naturreservat på Halleberg och Hunneberg

I bloggen

Här hittar du fler av mina blogginlägg från Halle- och Hunneberg: https://vandringstips.se/halle-och-hunneberg/