Halleberg i vinterskrud

Halleberg bjuder på dramatiska branter, djupa skogar och vidsträckta vyer över Vänern. Den här vintervandringen tog oss längs en varierad rundslinga via Gaddesanna, Skytteklev, Hallesnipen och Predikstolen – en tur som rymde både natur, historia och stillhet.

Att upptäcka Halleberg tillsammans

I helgen skulle min bästa kompis Linda hälsa på, och jag ville såklart visa henne vacker natur i min närhet. Valet föll på Halleberg och en rundslinga som jag hade läst om i boken Vandringar i Skaraborg. I vanliga fall brukar vi guida varandra på platser vi redan känner till, men den här gången var stora delar av rundan helt nya – även för mig. Det gjorde upplevelsen extra fin. Vi fick upptäcka tillsammans och skapa ännu ett gemensamt minne att bära med oss framåt.

Start vid Gaddesanna

Det var grått, några minusgrader och ganska blåsigt när jag, Linda och Teddy parkerade vid Gaddesanna badplats i lördags. Snön som fallit i veckan bäddade in Hallebergs branter om reste sig framför oss redan från parkeringen.

Vi följde en orangemarkerad led genom ett område med sommarstugor, innan stigen brant tog oss uppför berget. Halvvägs upp i backen såg vi öppningar i bergväggen och förstod att vi nått skiffergruvorna vid Skytteklev. Från parkeringen tog det kanske 10–15 minuter att gå hit.

Skiffergruvorna vid Skytteklev

Trots att jag vet att det finns rasrisk kunde jag inte motstå frestelsen att gå in i gruvan. Vi höll oss nära öppningarna, men jag har fått påpekanden i efterhand om att man aldrig bör gå in utan hjälm – en viktig kunskap att ta med till nästa gång.

Vi hade i alla fall tur och allt gick bra där vi gick på krasande nedfallen skiffer i det spännande bergrummet. Färgerna i de olika bergarterna som kommer i dagen är otroligt vackra, och genom öppningarna skymtade bergbranten utanför.

Till slut slet vi oss ändå och kämpade vidare uppåt på de ishala stenarna. Som tur var hade både Linda och jag varit kloka nog att ta dubbade skor på fötterna (Torne 2 från Icebug). Utan dem hade det varit direkt olämpligt att gå här just den här dagen.

Strax nådde vi toppen av backen och gjorde en kort avstickare till en utsikt som aviserades på en skylt. Sikten var dock begränsad eftersom det var både grått och lätt snöfall, men en klar dag måste utsikten över Vänern härifrån vara fantastisk.

Små skogsvägar och slingrande stigar

Vi kom sedan fram till en korsning av några Sveaskogsvägar och svängde höger mot Ekebacken. De 1,7 kilometrarna dit gick bitvis på lättgådd väg, men till största delen på mysig, slingrande skogsstig genom barrskog.

Snön låg orörd framför oss, och det är något jag alltid har tyckt varit extra lyxigt – att få vara den första som går på en plats efter ett snöfall. Naturen känns på något sätt vildare när man inte ser några andra fotspår.

Vid Ekebacken rundade vi huset och svängde vänster ut på vägen. Visserligen stod det en skylt med utsikt åt höger, men med färska minnen från den förra utsiktsplatsen insåg vi att sikten sannolikt inte skulle bjuda på så mycket den här dagen.

En kilometer väg genom skogen

Vid Ekebackens parkering hängde fågelmat i ett träd, och mängder av småfåglar samlades där. Det gjorde mig glad i hjärtat. Från parkeringen följde vi bilvägen mot Hallesnipens parkering. Under den här kilometern mötte vi två bilar med jägare och blev omkörda av ytterligare en – också med jägare. Det var faktiskt de enda människor vi såg på hela dagen, trots att vi var ute i drygt fyra timmar.

Hallesnipen – nordligaste delen av Halleberg

Hallesnipen är Hallebergs nordligaste del och sticker ut som en bred kil i Vänern. Den skiljs från resten av berget av dalgången Ovandalen. Egentligen hade vi tänkt gå ner i sprickdalen, men tempot blev lite lugnare än planerat, så vi valde att spara den avstickaren. Dit tänker jag återvända i vår, när ramslöken blommar.

Utsiktsplatsen Predikstolen

I den här delen av naturreservatet Halle- och Hunnebergs platåer finns flera stigar, och de är tydligt markerade. Vi följde skyltarna mot Predikstolen och förväntade oss ännu en utsikt insvept i grått.

Men rundan fortsatte att överraska. Det grå lättade något, Vänern skymtade fram på flera ställen och naturen förändrades. Här tog lövskog och berg över, och känslan var helt annorlunda än i barrskogen vi tidigare gått i.

Häruppe hördes bara våra knarrande steg i snön och vågorna långt där nere från Vänern. Det kändes som att gå i vildmark. Vi skrämde upp en räv, vars spår Teddy undersökte noggrant, och såg även färska tecken efter vildsvin som varit framme efter nattens snöfall.

I mildare väder hade vi nog stannat vid Predikstolen och ätit vår medhavda frukost på klipporna, ovanför det skummande ”havet”.

Kalkugnen – Den glömda staden

Tillbaka vid korsningen nedanför Hallesnipens parkering fortsatte vi nedåt och följde skyltarna mot kalkugnen. Det är bara 760 meter enligt skylten, men den sträckan tog oss lång tid. Dels var det brant och isigt där vatten runnit ner över berget och frusit, dels låg snön så att det var svårt att avgöra var det var riktigt halt.

Strax före kalkugnen låg flera träd över stigen, så vi fick krypa under, klättra över och ta små omvägar.

Vid den gamla kalkugnen, som också kallas Den glömda staden, hade jag varit en gång tidigare (se tidigare blogginlägg). Tyvärr har jag inte hittat särskilt mycket information om platsens historia, men den är väl värd en avstickare. Att stå där mitt i skogen, bland mossiga murar och sten, väcker fantasin.

Piren vid Vänern

Att sedan gå ner till den vackra piren, bara några hundra meter från rundslingan Gaddisleden, kändes självklart. Vi hade sådan tur att nästan hela stenpiren och träden vid stranden var inbäddade i is. Det blåste kraftigt och vågorna slog då och då upp över piren.

Teddy tyckte det var oerhört spännande och hade nog gärna badat om han fått.

Tillbaka mot Gaddesanna

Härifrån fortsatte vi längs leden tillbaka mot Gaddesanna. Stigen gick genom skog strax ovanför Vänern, och vi hörde vågornas brus medan vi tog oss fram – ibland under fallna träd, ibland över eller runt dem.

Leden var i grunden mycket välskött, och de flesta träd var kapade. Därför gissar vi att just de träd vi fick ta oss förbi hade fallit nyligen.

Stigen var också behaglig att gå på, med relativt små höjdskillnader. Och för mig, som är barnsligt förtjust i att se vatten mellan trädstammar, var den här sträckan ren njutning.

Gaddesanna – sandstrand och vinterglädje

Till slut kunde jag inte låta bli att fråga Linda om vi inte skulle svänga ner till vattnet och se om vi kunde gå där istället. Hon nappade direkt, och det gjorde Teddy också.

Eftersom marken var frusen var det förvånansvärt lätt att gå längs vattnet, och snart stod vi på den långa, vackra sandstranden vid Gaddesanna. Jag njöt av att ha Vänern och vågorna så nära, och vi noterade något jag aldrig sett förut: snöbollar som guppade runt i vattenbrynet.

Teddy, som dessutom firade sin fyraårsdag just den här dagen, var överlycklig. Han rullade i snön, sprang, hoppade och stod länge och tittade på vågorna. Det blev en av rundans absoluta höjdpunkter – och en plats vi hade missat om vi inte valt att lämna leden en stund. Så mitt tips är enkelt: Sväng ner mot vattnet du med.

Härifrån var det väg hela vägen tillbaka till parkeringen, och nu när det ljusnat något kunde vi njuta av Vänern hela tiden.

Sammanfattning av turen

Halleberg ingår i Ekopark Halle- och Hunneberg och ligger i Vänersborgs kommun, Västergötland. Rundan vi gick mätte 12,8 kilometer och tog cirka 4–4,5 timmar i lugnt tempo. Den är bitvis kuperad och varierad.

Kylan var påtaglig den här dagen, och fingrarna kändes snabbt som is varje gång vantarna åkte av för att fota. Även andra årstider kan vinden från Vänern vara kylig, så vindtät jacka är att rekommendera. På flera branta partier var det halt, och vi var mycket glada att vi valde dubbade skor – särskilt jag, som hade Teddy fastspänd i midjebälte.

Leden är tydligt markerad med orange färg och skyltad i korsningarna. Sammantaget känns det som en mycket välskött led, även om det just nu låg en del nedfallna träd över stigen mellan Gaddesanna och piren, och på avstickaren mot kalkugnen.

Naturen är varierad, och jag längtar redan till våren när jag planerar att gå samma runda igen (då med en avstickare ner i Ovandalen). Halleberg har uppenbart mycket mer att erbjuda, det blev tydligt för både Linda och mig under den här vandringen.

Tips för en kortare tur på Halleberg

Om man vill gå en kortare tur på Halleberg skulle jag rekommendera att parkera vid Hallesnipens parkering och gå rundslingan vid Predikstolen. Sista biten är tur och retur, men här får man mycket av det bästa: dramatiska berg, mysig stig och utsikt mot Vänern. Jag mätte inte just den sträckan, men uppskattar den till maximalt cirka fyra kilometer.

Uppdatering 2026-02-21

Jag har även skrivit inlägg om en rundtur på Halle- och Hunneberg med kortare stopp som inte kräver så mycket vandring.

Halleberg-inspiration från mitt Instagram