Therese Freid En ledig måndag med vandring i Jönköping bjöd på glittrande frost på Dumme mosse, höstfärger längs Hassafallsleden och ett oplanerat stopp på Taberg. Medan min son var i skolan återvände jag och hundarna till ett par favoritplatser, och mellan turerna hann vi äta lunch tillsammans.
Ända sedan min son var liten har jag tagit möjligheten till semesterväxling för att få extra tid med honom, till exempel på skolloven. De senaste åren har jag fortsatt, men då för min egen skull, för att få mer ledig tid att vara ute på. De extra semesterdagarna brukar jag sprida ut över året och i måndags låg en av dem i min kalender.
Det var en av höstens första dagar med minusgrader och medan min son körde bilen mot sin skola blev jag alltmer uppspelt. På den kolsvarta himlen syntes först bara en varm ljusstrimma längs horisonten, men det blev ljusare och ljusare ju närmare Jönköping vi kom. När vi hade lämnat av honom vid skolan fortsatte jag, Teddy och Silver mot Dumme mosse.
En frostig morgon på Dumme mosse
Min förhoppning om att få se soluppgången över mossen, dessutom mitt i all frost, grusades. Vi kom till norra parkeringen precis när solen steg upp, så vi hann inte ut på mossen i tid. Men vi fick ändå en otroligt vacker tur.
Jag har gått den här rundan, och flera varianter av den, ganska många gånger och under alla årstider. Men det var första gången jag var här under höstens första frostiga dagar. Frosten glittrade i gräset, på de låga tallarna, dvärgbjörkarna och skvattramet (doften av skvattramblad är min favoritdoft i hela världen).
Vi hade solen i ryggen och jag vände mig om hela tiden. Jag ville se morgonsolen, inte bara trädtopparna framför oss som lystes upp av den. Hundarna ville som vanlgit framåt, men hade inte särskilt bråttom de heller. Här fanns härligt rivig ljung och skvattram att rulla sig i och andra dofter än hemma. Det var höstens första frostmorgon även för dem, så det var säkert mycket som kändes nytt för deras nosar också.
Vid sidan av spången hade tunn is bildats över vattnet, men Teddy envisades ändå med att oftast gå däri, medan Silver självklart trippade fram torrskodd.
Spegelblankt vatten vid Lilla Tjärnen
Lilla Tjärnen är ett obligatoriskt stopp, både för en njutpaus och en fotopaus, och för hundarna även en drick- och badpaus. Den här morgonen var den nästan overkligt vacker där den låg spegelblank, omgiven av frost och belyst av morgonsolen.
Efter tre kilometer nådde vi den stora rastplatsen Sandreveln, där de ståtliga tallarna skyddade marken från frost. Här fortsatte vi på stigen mot Brittas källa, en liten slinga som jag tycker jättemycket om och oftast väljer framför grusvägen till södra parkeringen. Skogen är så luftig här, med grön mossa och lingonris på marken, och nu lyste blåbärsbladen höströda längs stigen.
En tillgänglig led med mycket natur att uppleva
De sista kilometerna var vi tillbaka på den breda, jämna leden igen. Vid Stigskiljet svängde vi mot norra parkeringen och flygplatsen, och jag imponerades även den här gången av hur fint och välordnat allt är, med sittbänkar med jämna mellanrum. Under rundan hade vi gått genom granskog, följt en å och kommit ut över öppna myrmarker och mossar, med tallmon vid Sandreveln som ännu en skiftning längs vägen.
Det jag tycker är så fantastiskt här är att man får uppleva så många olika naturtyper även om man följer den tillgängliga leden hela vägen. Ofta tycker jag att sådana leder är korta och bara visar en liten del av ett område. Här kan man vara ute länge och komma ordentligt in i naturen utan att behöva ta sig fram över rötter och stenar.
Våra 6,8 kilometer tog lite mer än två timmar och hundarna var väldigt nöjda över att få hoppa in i bilen. Den enda människa vi mötte var en norrman som var ute för att hitta och fotografera en lappuggla. En sådan hade tydligen setts här bara några dagar tidigare. Det var så lugnt och stilla på mossen den här morgonen, och med all frost som glittrade i solen kände jag att jag hade valt helt rätt dag och tid att vara här.
Sedan var det dags att åka tillbaka till sonens skola, eftersom vi hade bestämt oss för att äta lunch tillsammans. Hundarna blev glada att se lillhusse igen och sov sedan gott i sina bäddar i bilen. När vi lämnade honom vid skolan efter lunchen fortsatte vi mot Hassafall.
Höstfärger längs Hassafallsleden
Även Hassafall är en gammal favorit där jag har gått många gånger, och för mig är det alltid sådan nostalgi att vara här. Mest för att jag har många minnen från när min son var liten, men även från turer med mina systrar och deras barn.
För hundarna var det andra besöket. Senast vi var här var i december i fjol, så jag vet inte om de kände igen sig. Vi hade fortfarande sol från en klarblå himmel och löven längs ån sprakade i höstens alla färger när vi gick iväg från hembygdsgårdens parkering.
Vi gick längs Tabergsån där löven hade lagt sig över den jämna stigen, men vi hade hösten både över huvudet och under fötterna. Hundarna ville som vanligt ner och plaska i ån, och eftersom jag hade semester fanns ingen stress.
När vi började gå uppåt genom skogen blev stigen smalare och mer kuperad, med rötter, trappor och ibland spång. Hundarna tog sig an den med glädje. Det är härligt att höra vattnets forsande när man kämpar sig uppåt, och på flera ställen stannade vi till vid ån och såg hur vattnet kastade sig nerför stenarna. Det är inga höga fall, men man känner ändå kraften i vattnet.
En paus vid vattenfallet
Vid det högsta fallet stannade vi lite längre. Där bildades en lugn bassäng där hundarna kunde gå runt i vattnet.
Den mossiga gamla skogen och de stora stenblocken gör platsen både vacker och lite spännande, och här finns också en grillplats om man vill dröja sig kvar.
Vi fortsatte genom den gröna barrskogen för att ta avstickaren upp till utsiktsplatsen på Varkullen. Men strax innan vi kom fram var det något som skrämde Teddy, så vi vände och följde den vanliga leden neråt istället.
På vägen ner var marken helt täckt av höstlöv och det kändes som att gå i en höstsaga. Vår tur blev ungefär fyra kilometer.
Ett oplanerat stopp på Taberg
Turen vid Hassafall gick lite snabbare än jag hade räknat med, så vi hade en och en halv timme kvar tills sonens skoldag var slut. Att sitta på skolans parkering så länge kändes inte särskilt lockande, så jag tog fram Google Maps. Taberg låg ju i närheten, men jag visste inte hur långt det var dit. Det visade sig vara bara åtta kilometer till toppen, ungefär tolv minuter med bil, så det kändes självklart att åka dit.
Trots att jag har bott så nära och åkt förbi nedanför berget flera gånger hade jag aldrig varit uppe på toppen. Medan jag gick en liten runda fick hundarna ligga kvar i bilen och vila. Ingen av dem hade några synpunkter på det, för de verkade ganska trötta efter dagens tidigare utflykter.
Uppe vid caféet Tabergstoppen var det lätt att promenera på gångarna och stanna till för att titta på utsikten åt alla håll. Det var mycket bebyggelse nedanför berget, men mellan husen och vidare bort i landskapet lyste höstfärgerna.
Den här gången blev det bara en liten runda uppe på toppen, men jag blev nyfiken på vandringslederna här och vill gärna komma tillbaka och gå någon av dem. Jag läste också om ett fladdermusmuseum som verkade spännande.
En väl använd semesterdag
Efter vår lilla avstickare tog vi närmaste vägen till sonens skola och fick vänta en kort stund innan han slutade. På hemresan hade vi mycket att prata om och det var en mysig avslutning på dagen att få lite extra tillsammanstid.
Jag började en gång semesterväxla för att få mer tid med min son. Den här måndagen fick jag både det och flera timmar ute med hundarna, bland frost och höstlöv. En väl använd semesterdag.
Kort praktisk information om våra utflykter
Dumme mosse: Vi utgick från norra parkeringen vid flygplatsen och gick en runda på 6,8 kilometer via Sandreveln och Brittas källa. Större delen följde den tillgängliga leden, men vi valde en skogsstig mellan Sandreveln och södra parkeringen. I mitt inlägg från midsommarafton kan du läsa mer om stora delar av rundan.
Hassafallsleden: Vi parkerade vid hembygdsgården i Hovslätt och gick ungefär fyra kilometer, inklusive en del av avstickaren mot Varkullen. Här finns Jönköpings kommuns vandringskarta över området.
Taberg: Den här gången körde vi upp till toppen och jag tog bara en kort promenad där. Vandringslederna får vänta till ett annat besök.
