Therese Freid Hur många gånger har jag varit på Dyrön egentligen? Jag har inget svar på den frågan, förutom: många!
Den här gången kändes det ändå lite extra i hjärtat att komma tillbaka. Det hade gått två år sedan min senaste tur här ute, och jag hade verkligen saknat ”mina” Dyrönplatser. För Teddy var det däremot premiärbesök, och redan färjeturen blev en ny erfarenhet för honom. Han klarade den utan problem, men inte riktigt på det sätt som jag hade föreställt mig. Jag hade tänkt att han skulle titta ut genom fönstret med samma nyfikenhet som Silver alltid brukar göra, men Teddy lade sig helt enkelt under mitt säte och kom inte fram förrän jag reste mig när vi var framme.
Den västra delen av Dyröleden
När vi kom iland svängde vi höger bakom vänthallen för att gå den västra delen av Dyröleden. Det är den sidan av Dyrön där man har havet intill sig nästan hela tiden, ibland högt över vattnet och ibland betydligt närmare. Jag hade verkligen längtat efter just de vyerna, efter att se vågorna slå upp mot stenar och klippor och efter känslan av att gå med havet alldeles intill.
För en gångs skull tog vi oss först tid att följa skylten mot solnedgångsplatsen, trots att vi var där tidigt på morgonen. Jag behövde ta på mitt fotstöd och kunde lika gärna göra det sittande med havsutsikt. Samtidigt fick jag en påminnelse om hur många fina och genomtänkta rastplatser som finns på ön. Vid några av borden går det att ta bort en sits, så att den som har rullstol eller barnvagn också kan komma intill bordet. Dyröns samhällsförening är verkligen otrolig med allt den bygger, underhåller och ordnar längs lederna.
Mufflonfår och pigga hundben
Sedan var även jag redo att ge mig ut på Dyröleden, och Teddy tog glatt täten uppför och nerför de första trapporna. Redan i början av turen reagerade han på något längre fram. När vi följde hans blick såg vi silhuetterna av några mufflonfår uppe på nästa berg. De var långt bort, och varken han eller Silver gjorde någon större affär av dem, så efter att vi hade stått och tittat en stund kunde vi fortsätta vidare utan dramatik.
Själv kände jag mig otroligt stel efter vår resa till Grövelsjöfjällen och Funäsfjällen, både i knäna och i ”stukefoten”, så jag var inte särskilt snabb i början av turen. Hundarna verkade däremot betydligt piggare i benen än vi var. Med sin fyrhjulsdrift tog de sig ledigt fram över klipporna, medan våra kroppar protesterade lite mer. Allt eftersom gick det ändå bättre och bättre för mig att gå, och stelheten fick konkurrens av ivern över att få se allt fint på ön igen.
Dyröleden är mycket välskött, men den är definitivt ingen ”walk in the park”. Leden går upp och ner över klippor och stenar, och på många ställen har det byggts trappor, spänger och räcken för att man ska kunna ta sig fram. Utsikten mot havet förändras nästan hela tiden, och den lilla ön Åstol syns från många olika håll och vinklar längs leden.
Genom Dynes ravin och uppför 112 trappsteg
Jag ville gärna gå genom Dynes ravin och ta trappan med de 112 trappstegen. Teddy var lyckligt ovetande om vad som väntade och följde glatt med mig, medan Göran och Silver fortsatte på stigen uppåt. Vi följde först en spång genom grönskande ormbunkar, med havet glittrande framför oss, innan vi kom fram till den smala skrevan i berget.
Att gå uppför trappan genom ravinen var inget problem alls för Teddy. Han bara gick, trots att det är både brant och riktigt smalt på några ställen. Hans tempo var visserligen lite snabbare än vad min kropp önskade just där, men upp kom vi. Vid toppen av trappan möttes vi av Göran och Silver, som stod där och spanade ner mot oss.
Frukost bland klipporna
Därifrån fortsatte vi längs leden över berget och njöt av vinden och vyerna. Vid platsen där man kan svänga av och gå upp mot toppen valde vi den här gången att i stället gå trapporna neråt. Kropparna hade redan fått arbeta en del, och vi var mer sugna på frukost än på ytterligare en stigning.
Vi letade upp en mysig plats på klipporna och slog oss ner. Där satt vi och tittade på fåglar och på de få båtar som passerade, medan hundarna gjorde egna små upptäcktsfärder så långt kopplen räckte.
Vi åt och pratade och jag konstaterade, som jag gör nästan varje gång jag är här, hur fascinerande bergen är. Lager på lager, sprickor, vinklar, former och färger.
Från bastun mot sydhamnen
När vi så småningom fortsatte gick vi ner förbi bastun. Där började vi prata om den gången då vi hade bjudit med Görans systrar, svågrar och mamma till Dyrön och hyrt bastun en eftermiddag. Fyllda av minnen fortsatte vi den korta och lätta promenaden in mot sydhamnen.
På väg fram mot korsningen började vi fundera över hur vi skulle lägga upp resten av turen. Ingen av oss kände att vi behövde fortsätta Dyröleden på den östra sidan av ön, och Göran var inte heller särskilt sugen på att gå den blå leden över bergen. Våra kroppar var, som sagt, fortfarande ganska trötta efter fjällresan. Vi gick därför genom de små gatorna och svängde sedan upp mot vindskyddet.
Mot vindskyddet och Sanviga
Hundarna verkade inte ha något emot att lämna klipporna för en stund. Det fanns massor att dofta på längs gatorna, och vid idrottsplatsen vek vi av mot skogen. Planen var egentligen bara att passera vindskyddet och fortsätta ner till badplatsen Sanviga, så att hundarna skulle få svalka sig innan det var dags att ta färjan tillbaka till ”fastlandet”.
Det var en plan som de båda uppskattade. Teddy och Silver gick ut i det klara vattnet, och efter badet var det betydligt lättare steg som tog dem tillbaka genom skogen.
Längs stigen noterade jag hur mycket som hade hunnit förändras sedan jag senast gick här. Det hade kommit upp flera nya skyltar, och här fanns nu också grodan Elsens lilla djurpark, med målade djur som gömmer sig på olika platser i skogen. Otroligt så mycket som kan hända på två år.
Dags att lämna Dyrön
Egentligen hade jag gärna gått upp på Grinneberget också, dit man kommer från gläntan strax intill vindskyddet. Men den här gången fick det vara nog, och vi fortsatte mot färjan och sparade Grinneberget till nästa utflykt. Det är trots allt inte så dumt att ha något kvar att längta tillbaka till.
På tillbakavägen satte vi oss uppe på båten för att njuta av himlen, solen, vinden och vattenstänket. Nu fick Teddy den sorts färjetur som jag hade föreställt mig på morgonen, fast ute på däck i stället för vid ett fönster. Superbra, verkade hundarna tycka att det var – förutom den branta trappan upp och ner.
Själv hann jag knappt lämna Dyrön innan jag började längta efter nästa gång.
För dig som vill veta mer om Dyrön
Dyrön är en bilfri ö i Tjörns kommun i Bohuslän. Hit kommer man med färja från Rönnängs brygga. Aktuell information om färjetider och vad som finns öppet på ön är bäst att kontrollera inför besöket hos Västtrafik och Dyröns samhällsförening.
Dyröleden är en cirka fem kilometer lång rundslinga och en del av Kuststigen. Trots den ganska korta sträckan är det en kuperad vandring över klippor och stenar, med många trappor, spänger och höjdskillnader. Det finns också flera andra stigar på ön, vilket gör att turen går att både förlänga, korta och variera.
Fler av mina vandringar på Dyrön
Här hittar du länkar till ett litet urval av mina tidigare vandringar på Dyrön.
Födelsedagsfirande på Tjörn
En utflykt till Dyrön tillsammans med Görans systrar, svågrar och mamma.
Kors och tvärs på Dyrön
En tur på egen hand där jag följde flera av öns stigar och upptäckte mer än själva rundleden.
Bastu, våfflor och natt i vindskydd på Dyrön
En annan sorts Dyrönvistelse, med bastu vid havet och en natt ute på ön
