Therese Freid Förmodligen har de flesta som varit i Funäsfjällen lagt märke till Mittåkläppens speciella profil, där berget reser sig nästan som en hajfena över landskapet. Jag hade sett den många gånger, men av någon anledning hade jag aldrig tagit mig dit.
På den här resan var Mittåkläppen Görans prioriterade tur. Han återvänder gärna för blåhakarna (Luscinia svecica), som han nästan alltid ser i videbuskarna här, men också för den mäktiga vägen mot Djupdalsvallen. Längs den har han flera fina minnen tillsammans med sin pappa, och nu ville han dela platsen med mig. Vi åkte dit en kväll när den värsta värmen hade lagt sig.
En vacker väg mot Djupdalsvallen
Redan när vi svängde in på betalvägen i Bruksvallarna började jag åh:a åt vyerna längs vägen mot Djupdalsvallen. Fjällen avlöste varandra i lager bakom skogen, och Mittåkläppens tydliga siluett dök upp mellan träden. Här kan man få en väldigt fin naturupplevelse även om man inte kan eller vill gå upp på själva berget.
Vid parkeringen rann en bäck med otroligt klart vatten. Silver och Teddy passade på att svalka sig innan vi gav oss iväg på den vältrampade stigen genom fjällbjörkskogen. Mellan träden fick jag glimtar av Mittåkläppen, men det var först när vi kom upp över trädgränsen som hela berget låg framför oss.
Stigningen upp till trädgränsen var inte särskilt ansträngande på den fina, vältrampade stigen. Ovanför trädgränsen bredde stora områden med vide ut sig, och där satt fullt av blåhakar (Luscinia svecica) och sjöng. Göran stannade flera gånger för att fotografera dem och fick väldigt fina bilder. Själv försökte jag inte ens fånga dem med mobilen, men det var mysigt att både se och höra dem omkring oss.
Blomsterfjället Mittåkläppen
Efter fotandet tog vi oss vidare. Stigen var tydlig och lätt att följa, även när den började slingra sig uppåt. Hundarna drack vatten i varje liten bäck, och jag gjorde många stopp för att fota blommor.
Mittåkläppen är känt för att vara ett blomsterfjäll, och jag såg otroligt många fjällsippor och kattfot längs hela vägen. Och orkidén fjällyxne. Inte en, inte tio, utan hundratals. Så här i efterhand önskar jag att jag hade filmat dem, men där och då hade jag inte en tanke på det.
Göran och Silver följde med en bra bit upp på berget. När stigen blev brantare valde de att stanna kvar. Göran plockade fram kameran och satte sig för att spana efter rovfåglar medan Teddy och jag fortsatte mot toppen.
Lite nervöst inför sista stigningen
Jag är höjdrädd och hade varit lite orolig inför den sista stigningen. På håll såg det brant ut, och jag visste inte hur nära branterna stigen skulle gå.
Dessutom kändes det lite nervöst att ha Teddy fastsatt i midjebältet. Fotleden och underbenet var fortfarande inte helt starka efter min stukning, och jag visste att jag inte skulle kunna parera lika lätt om han fick syn på ett djur, reagerade på en doft eller blev skrämd av något och plötsligt drog till. Men jag hade inte behövt oroa mig.
Stigen upp var helt fantastisk. Den förde mig tryggt uppför sluttningen och gick aldrig nära några stup, så jag kunde njuta av utsikten hela vägen upp. Den var redan vidsträckt vid trädgränsen, men blev bara vackrare och vackrare ju högre vi kom.
Teddy var otroligt duktig. Det här var inget han hade gjort tidigare, men han kämpade på uppför stigen trots att det fortfarande var ganska varmt i solen och gick fint tillsammans med mig hela vägen.
Ensamma på toppen
Väl uppe på topplatån var det lätt att gå och Teddy ledde mig raka vägen till toppröset. Därifrån fick jag syn på en perfekt sten att sitta på. Det allra bästa var att den gav skugga åt Teddy, något det inte fanns särskilt mycket av däruppe.
Jag hällde upp en skål med vatten till Teddy innan jag slog mig ner på stenen. Där satt jag sedan länge och bara log och beundrade det vackra landskapet. Teddy fick en massa hundgodis för att fylla på energiförrådet och hans ganska häftiga andhämtning lugnade snart ner sig.
För en gångs skull hade han inte bråttom när vi rastade, utan han tyckte till och med att det var mysigt att jag la mig ner bredvid honom och gosade en stund. Medan jag låg där fastnade blicken på något litet blått i vegetationen. Det visade sig vara fjällveronika (Veronica alpina). Längre ned hade jag också sett klippveronika (Veronica fruticans) och fjällnejlika (Silene suecica), så jag fick se flera nya arter på turen.
Jag kände mig både stolt över att jag hade tagit mig upp på toppen och lättad över att vandringen med Teddy hade fungerat så bra. Men allra starkast var ändå frihetskänslan. Att sitta där med milsvida vyer åt alla håll och hela topplatån för oss själva var mäktigt på ett sätt som är svårt att beskriva.
Innan vi började gå ned tog vi ett varv på platån. Jag höll mig förstås på behörigt avstånd från branterna. Bara tanken på dem kan göra mig yr, men så länge jag slapp gå precis intill kanten kunde jag njuta av utsikten.
Tillbaka till Göran och Silver
Att gå ner gick väldigt smidigt. Teddy gick fint i kopplet ända tills han såg Silver och husse halvvägs ner, mitt ute på fjället. Han blev överlycklig att se dem, och därifrån gick vi tillsammans nedåt. Ju längre ner vi kom, desto fler tillfällen var det för hundarna att dricka vatten, och de var duktiga att ta vara på det.
Självklart avslutade vi hela turen med att de fick bada hur länge de ville i ån nere vid parkeringen. Turen hade tagit oss nästan tre timmar, och jag tyckte om varenda minut.
Fakta om Mittåkläppen
Mittåkläppen (1.212 m.ö.h.) ligger mellan Bruksvallarna och Ramundberget i Funäsfjällen, Härjedalen. Vandringsleden är en tur- och returled, ingen rundslinga, och cirka 7 kilometer. Bitvis brant.
Man kommer till parkeringen vid Djupdalsvallen (länk till Google Maps) via 10 kilometer på betalväg från Bruksvallarna. När vi var där i juli 2026 kostade vägen 80 kronor.
För att få uppleva de här vyerna går jag mer än gärna samma tur igen. Nu när jag väl har varit där kan jag inte förstå varför jag inte gått upp på Mittåkläppen under något av mina tidigare besök i Funäsfjällen.
Mer från Funäsfjällen här i bloggen
Länkar till mina turer i Funäsfjällen 2025 och 2026
Länkar till mina turer i Funäsfjällen 2021-2024
