Therese Freid Efter frukosten vår andra dag i Grövelsjön fick jag något helt underbart: flera timmars egentid som jag använde till att gå en tur. De senaste två åren har innehållit mycket oro eftersom min son har varit allvarligt sjuk, så jag värderar egentid extra mycket nu.
Eftersom jag inte hade så stor erfarenhet av Grövelsjöfjällen tog jag hjälp av Lars Svanerud på Svanerud Guiding för att få tips. Han finns i receptionen på Storsätra Fjällhotell flera förmiddagar i veckan och delar med sig av sina kunskaper om området. Riktigt bra service, tycker jag, särskilt när man inte känner fjällen så väl.
Mitt önskemål var en tur på fjället som skulle ta ungefär fyra till fem timmar, gärna en slinga och helst inte den allra vanligaste turen som ”alla andra” går. Tipset jag fick var att gå från Grövelsjön, runt Fosksjökläpparna och vidare till Oskarstugan, för att sedan snedda över Blåkläppen på vägen tillbaka. Sträckan skulle bli ungefär 13 kilometer, och det kändes lagom.
Helt i min egen takt
När vi hade ätit vår frukost följde båda hundarna med Göran till hans rum på hotellet. Själv packade jag ryggsäcken, drog på mig skorna igen och tog bilen till sommarparkeringen. Därifrån följde jag den skyltade leden mot Storvätteshågna. Jag hade tittat på kartan innan och visste att jag skulle följa leden fram till Fosksjöarna och därefter svänga höger mot Oskarstugan. Dit hade vi gått tillsammans dagen innan, men då från Lövåsenhållet.
Efter trappan upp från parkeringen fortsatte leden på en bred och vältrampad stig som gick stadigt uppåt. Det kändes ovant att gå utan hund, men det dröjde inte många minuter innan jag insåg att jag för en gångs skull inte behövde anpassa mig efter någon annan.
Jag kunde vända mig om och njuta av vyerna precis så ofta jag ville. Och jag kunde krypa omkring på marken och titta på växter hur länge som helst utan att någon stod och väntade på mig.
Färger och fynd på fjällheden
Kråkbärens färgglada ris växte tillsammans med utblommad lappljung och bjöd på en otroligt vacker färgskala i orange och vinrött. Det gav nästan en känsla av höst, trots att vi bara var i början av juli.
Jag såg också en lummer som definitivt inte var den revlummer jag ibland hittar hemomkring. När jag kollade upp det på kvällen lärde jag mig att det var mattlummer.
En skylt dök upp tidigare än väntat
Ju högre upp jag kom, desto stenigare blev marken. Det var också tydligt att många går leden mot Storvätteshågna, eftersom ett ganska stort område runt själva stigen var nedtrampat.
Långt tidigare än jag hade räknat med dök det upp en skylt mot Oskarstugan. ”Oj, har jag gått så snabbt?” hann jag tänka innan jag svängde in på stigen. Någon karta tog jag inte fram, eftersom riktningen stämde med det jag mindes. Det enda som inte riktigt stämde var att jag hade kommit fram till korsningen mycket snabbare än jag hade trott.
Och nu måste jag, lite skamset, erkänna att jag gick fel. Trots att jag är en så pass van vandrare att jag borde veta bättre än att bara följa en skylt utan att kontrollera kartan. Jag hade till och med fått en bild skickad till mig där Lars hade ritat in turen. Men det visste jag inte ännu, så jag ska inte gå händelserna i förväg.
Ensam mellan ledkryssen
På leden mot Storvätteshågna hade jag mött en hel del personer på väg ner mot Grövelsjön, men från det att jag svängde in på skoterspåret mot Oskarstugan såg jag inte en enda människa. Vyerna bredde ut sig framför mig och frihetskänslan i tystnaden var enorm. Känslan av att vara helt ensam i hela världen (på ett bra sätt) bröts bara av några ljungpipare som talade om för mig att jag hade kommit lite för nära deras hem.
Stigen var lätt att följa tack vare skoterkryssen, men det dröjde inte länge innan det blev väldigt blött längs leden. Efter en stund sökte jag mig därför lite högre upp på sluttningen till höger och fortsatte där i stället. Där såg jag trumpetlav och stannade flera gånger för att titta närmare. Jag tycker så mycket om de små orangeröda topparna som lyser upp bland alla grågröna nyanser.
Efter en stund kunde jag snedda ner mot de röda kryssen igen och fortsätta följa stigen. Jag gick och nynnade för mig själv och njöt av varje sekund.
Oskarstugan som en liten prick
Snart skymtade jag Oskarstugan som en liten prick långt framför mig, och jag kände hur hela ansiktet sprack upp i ett leende när jag kände igen den.
Jag slog mig ner vid Foskån och lyssnade på ljudet av porlande vatten. Jag tog fram kåsan ur ryggsäcken och fyllde den med kallt, klart vatten.
På den här harmoniska platsen blev jag kvar länge och passade också på att plocka fram mitt lunchpaket från hotellet. Jag kunde inte tänka mig någon bättre plats att äta på än vid det porlande vattnet, med Grövelsjöfjällen runt omkring mig.
Medan jag satt där kom två killar gående med sina hundar. Jag kände att jag ville lämna platsen åt dem, så att de också fick njuta av den ifred. Vi bytte några ord innan jag slängde ur mig ”Nej nu ska jag vidare… om jag listar ut vilken stig jag ska följa”.
Insikten som bara tog någon minut
Jag hade fortfarande inte förstått att jag hade gått fel, men nu var insikten bara någon minut bort. När jag tog fram kartan såg jag nämligen att stigen jag hade kommit på gick på fel sida av ån. Om jag hade varit lite mer mitt vanliga jag och lite mindre mitt fånigt leende ”herregud-så-härligt-att-gå-här-helt-ensam-i-fjällen-jag”, hade jag förstås reagerat på att jag hade vattnet på fel sida när jag närmade mig Oskarstugan.
Det tog nog mindre än en minut innan jag hade förstått hur jag gått. Men jag ville gärna se även den sträcka som Lars egentligen hade tänkt att jag skulle gå ut mot Oskarstugan, även om det nu skulle bli åt motsatt håll.
Jag bestämde mig därför för att försöka gå lite snabbare. Turen skulle bli längre på det här sättet, eftersom jag inte hade genat över Blåkläppen på vägen ut som jag egentligen skulle ha gjort på vägen tillbaka. Men jag bedömde att jag skulle hinna och tyckte att det var värt det.
Mot Fosksjökläpparna
Sagt och gjort. Jag sa hej då till hundar och tvåfotingar vid stugan och gick med lite längre kliv över bron. Siktet var nu inställt på Fosksjökläpparna.
Den här sträckan var betydligt mer lättvandrad än den blöta led jag hade tagit ut till Oskarstugan. Det var inga större höjdskillnader och till en början liknade leden nästan ett fyrhjulingsspår. Utsikten sträckte sig långt över fjällandskapet omkring mig.
Över Storvätteshågna hängde molnen, och när jag närmade mig Fosksjöarna möttes jag av ljudet av fiskmåsar. Det var inte alls ett ljud jag hade väntat mig där uppe.
Som vanligt tog den sista biten fram till leden mellan parkeringen och Storvätteshågna betydligt längre tid än jag trodde. I det öppna landskapet är det så svårt att bedöma avstånden. Men det gjorde ingenting alls. Trots att terrängen blev lite stenigare var det vackert omkring mig hela vägen.
Vid ett tillfälle lämnade jag stigen eftersom jag tyckte mig se något som avvek i växtligheten. Det visade sig vara lappspira, så jag var väldigt glad att jag hade gått ner för att titta.
Nöd-Polly och trötta ben
När jag kom ut på den större leden kände jag att energin började dippa lite, så min påse med nöd-Polly fick komma fram. Med lite choklad i kroppen började jag gå tillbaka mot parkeringen.
Jag passerade många trötta vandrare, och egentligen var jag väl inte särskilt pigg själv heller. Jag hade trots allt gått elva kilometer till Valdalsbygget samma morgon, men vandringsstavarna var till stor hjälp när jag tog mig fram längs den steniga leden.
På nervägen gjorde jag inga fler stopp för att fotografera blommor, det erkänner jag. Men jag kunde ändå ta in hur vackert det var framför och omkring mig.
Efter fyra timmar och 39 minuter, inklusive ungefär en halvtimmes rast, var jag tillbaka vid sommarparkeringen. Turen hade blivit nästan 17 kilometer, alltså några kilometer längre än planerat. Nästa gång får jag nog ta med mig själva guiden och inte bara hans tips.
Egentid som betydde mer än kilometerna
Under några timmar behövde jag inte anpassa mig efter någon annan eller hålla reda på tider, mediciner och allt annat som brukar finnas i huvudet. Jag kunde stanna när jag ville, titta på växter hur länge jag ville och gå helt i min egen takt. Jag fick bara vara jag, ensam ute på fjället. Och det betydde oerhört mycket.
Samtidigt blev turen en påminnelse om hur viktigt det är att faktiskt kontrollera kartan, även när man är van och tycker att man har koll. Den här gången kom jag ändå dit jag skulle, om än på en annan stig än jag hade tänkt, men i en annan terräng eller i sämre väder hade samma misstag kunnat bli farligt.
Egentur runt Fosksjökläpparna
Boende:
Under dagarna i Grövelsjön bodde vi på Storsätra Fjällhotell. I ett separat blogginlägg berättar jag mer om hotellet, maten och våra upplevelser i området.
Läs om Storsätra Fjällhotell och vandring i Grövelsjöfjällen
Fler vandringar jag gjorde i Grövelsjöfjällen
Morgonvandring till Valdalsbygget (delar av GT5 + GT4 – 11 km)
Uppvärmningsvandring till Oskarstugan (GT2 – 9 km)
