Therese Freid Igår tog jag ut en semesterdag för att spendera tid med min syster Tina och hennes fyra påsklovslediga barn. Planen var att vi skulle till Halle- och Hunneberg och utforska gruvgångar, se på utsikter, gå i Trollskogen och busa på en av Vänerns fina stränder. Men eftersom vi kom dagen efter stormen Daves framfart fick vi göra lite ändringar i planerna.
Innehållsförteckning
En lugn morgon
Mitt sällskap kom med bil från Jönköping, medan jag själv bara gick till busshållplatsen runt knuten och tog bussen in till Falköping. Vi hade stämt träff vid McDonalds, så jag tog en lugn morgonpromenad genom stan med ryggsäcken på ryggen. Jag kom ändå fram lite före Tina, och istället för att bara stå och vänta tog jag fram liggunderlaget och la mig på marken bredvid pendelparkeringen.
Det var soligt, men vindarna var iskalla. Där låg jag och kände solen värma kinderna medan fåglarna kvittrade ovanför mig. Samtidigt passerade bilar en liten bit ifrån mig, men på något sätt lyckades jag stänga ute ljudet och bara vara i stunden. För mig blev det en fin, och välbehövligt lugn, start på dagen.
Spår efter helgens storm
Sedan åkte vi tillsammans den sista biten och jag guidade glatt och lite stolt fram mot parkeringen vid Nygårdsparks naturreservat, vid Hunnebergs fot. När vi svängde in på den lilla grusvägen tog det stopp direkt eftersom ett träd hade fallit rakt över vägen.
Som tur var fanns det plats att parkera vid korsningen. Vi stannade där och bildörrarna öppnades nästan samtidigt och ivriga barn klev ut åt alla håll. Tina och jag såg till att alla fick på sig jackor och mössor, och viktigast av allt, cykelhjälmar. Tanken var ju att vi skulle ta oss upp och titta in i gruvgångarna ovanför kyrkstigen.
Redan när vi kröp under det första trädet såg vi nästa, och det var betydligt större. När vi kom fram låg ett gigantiskt gammalt träd rakt över parkeringen, och staketet runt hade fått ge vika. Barnen såg det mest som en hinderbana och tog sig över utan att tveka, men för mig började en tanke ta form. Den här utflykten kanske inte skulle bli riktigt som jag hade tänkt.
När vi fortsatte längs kyrkstigen blev det ännu tydligare att vi gick i stormens spår. Det låg träd över stigen, och i sluttningarna upp mot berget låg de huller om buller. Det var ju där vi hade tänkt ta oss upp.
Vi fortsatte framåt i lugn takt, ungefär som planerat, samtidigt som jag höll ögonen öppna efter stigar uppåt som hade lite mer fri passage. Under tiden ställde barnen frågor om växter, och en av pojkarna gjorde en vandringsstav av en nedfallen gren åt sin syster.
En ny väg upp – äventyret fortsätter
Efter en stund glesnade det bland de nedfallna träden, och jag såg en möjlighet att ta oss upp mot bergsbranten genom att slingra oss fram mellan stenar och träd. Barnen var inte sena att ge sig iväg uppåt bland fjolårets löv och skärvor av skiffer, och även om det är brant så är det inte särskilt långt.
Till slut stod vi vid den första öppningen, och förväntan var stor. Pannlampor åkte fram, kameran fick bäras i sele, och snart var en stor del av gänget på väg in i gruvgången.
Själv stannade jag utanför med det barn som inte ville gå in. Vi följde med från utsidan och vinkade åt de andra vid ingångarna, så det blev också ett äventyr.
Efter en liten stund tyckte jag att det såg ut som att sten rasat ner från taket ganska nyligen, så jag bad alla att komma ut igen. Eftersom de minsta var nöjda gick Tina ner med dem, medan jag gick med pojkarna för att leta fler ingångar.
Små stopp som blir stora upplevelser
På vägen passerade vi ett litet vattenflöde där barnen genast ville gå balansgång på en stock. De ville också smaka vattnet som rann längs bergväggen. Att marken var både blöt och hal var inget som stoppade barnen – tvärtom.
Vi hörde vattnets porlande och fåglarnas sång samtidigt som vi tog oss vidare längs branten i vår jakt på fler gruvgångar.
När platsen har förändrats
Till slut kom vi fram till det större gruvrum som jag egentligen hade planerat att visa. Men det som mötte oss var något helt annat än jag mindes från mina tidigare besök. Istället för ett stort rum med högt i tak och flera öppningar fanns nu ett mindre utrymme fyllt av rasmassor.
Jag blev nästan lite ställd, och killarna blev besvikna när de inte fick gå in där. Vi fortsatte vidare till nästa öppning och den vägen kändes tryggare. Innan vi gick in pratade vi om att vara försiktiga, hålla ihop och inte röra något, och sedan smög vi in tillsammans.
Det är verkligen mäktigt att gå därinne, det tycker jag även att jag är vuxen. Men den här gången kände jag mig lite orolig. Dels för att platsen hade förändrats, men också för att jag bar ansvaret för barnen. Men allt gick bra och det kändes som om det var en spännande upplevelse för oss alla tre.
Tillbaka ner, och vidare mot nästa stopp
När vi kom ut igen ville killarna genast berätta om allt för sin mamma och sina systrar. Vi tog oss ner mot stigen igen, mer glidande än gående över skiffern.
Under tiden hade tjejerna hittat på egna lekar i solen. De hade plockat fram sittunderlägg, ätit lite torkad frukt och samlat pinnar som de lagt ut till sina namn på marken. Det var en annan sorts upptäcktsfärd, men de var lika engagerade som pojkarna.
När vi gick tillbaka mot bilen kunde vi inte förstå att det redan hade gått en och en halv timme. Det kändes som en halvtimme.
Utsikt, matsäck och nya lekar
Magarna började kurra, så vi körde mot Tunhem och därefter upp mot grusvägen som går runt hela platån uppe på Hunneberg. När vi kom fram till Älvutsikten var barnen ivriga och sprang och hoppade längs spången bort mot utsiktsplatån.
Därifrån hade vi utsikt över de västgötska slätterna och Göta älv som slingrar sig fram. Långt bort syntes en traktor, och ett av barnen utbrast: ”En sån liten traktor till allt detta”, samtidigt som hon gjorde en svepande gest med armen. Det märktes att hon funderade på hur allt hängde ihop där nere.
Till min glädje stod ett fikabord i solen mitt på utsiktsplattan. Det bord jag sett förra gången jag var här ligger lite vid sidan av, mitt i naturen, men där var det skugga. Vi packade upp bröd, pålägg, bananer och dryck ur ryggsäcken och slog oss ner. Alla åt med god aptit, medan alla pratade och skrattade.
När barnen fått i sig mat och ny energi dröjde det inte länge innan nästa lek tog form. ”Här är ett hål i golvet! Ska vi se om vi kan putta ner kotten där?” Och så var leken igång.
Först användes de kottar som redan låg runt bordet, men snart sprang de upp och ner för trappan för att hämta fler. Till och med den minsta samlade stolt sina fynd och fyllde sina små händer. Jag hade nästan glömt att så här enkla och spontana aktiviteter engagerar barn så mycket.
Museum som överraskade
Nästa stopp blev Bergagården, bara några minuters bilfärd bort. Planen var egentligen att gå till Trollskogen och leka och köra trollbingo, och även titta in på skogsmuseet. Trollskogen var tyvärr stängd på grund av nedblåsta träd, men museet var öppet, så vi bestämde oss för att gå in ändå.
När jag sa att vi skulle på museum var det inte direkt populärt, och den stora tjejen var nära att börja gråta. Men det ändrades ganska snabbt när vi väl kom in.
Redan i de första rummen fångades barnens uppmärksamhet. Det stack ut älghuvuden ur väggarna och vid flera stationer kunde man lyssna på hur älgar låter, testa sitt luktsinne och mata en älg med olika saker för att se vad den tyckte var blä eller mums. Vi gick vidare, men drogs tillbaka flera gånger.
Djur och fina miljöer
Längre in fanns miljöer med uppstoppade djur och fåglar, och det var nog det som gjorde starkast intryck på mig. Bland annat älg, hjort, rådjur, hare, räv, vildsvin och igelkotte, tillsammans med rovfåglar, ugglor och skogsfåglar, stod inte bara uppställda utan placerade i miljöer som liknade deras naturliga (förutom älgen Lorenzo här som står i entrén).
Vid varje djur frågade den minsta flickan: ”Är den död?” och när hon fick ett svar blev hon lugn. En annan tyckte det var synd om djuren, och vi pratade lite om hur de hamnat där. Det blev fina små samtal.
Jag hade kunnat visa många bilder härifrån, men jag vill ändå att det ska finnas något kvar att upptäcka för dig som åker hit själv. Det finns också många fler djurarter än de jag nämnde här ovanför.
På ovanvåningen fanns en utställning om jakt och jakthistoria som inte engagerade det här gänget lika mycket, men innanför låg ett rum om geologi där vi stannade längre. Där fanns flera saker att göra, som att pussla Vänern, leta guld och läsa frågor på stora stenar. Riktigt skönt med en lugn plats efter allt ivrigt utforskande.
Ett lugnt avslut i vindskyddet
När vi gick ut från muséet var alla både törstiga och lite hungriga, så istället för att åka vidare till Gaddesanna som vi först tänkt följde vi skyltarna mot ett vindskydd i närheten. Där plockade jag fram pannkakor och sylt som alla högg in på. Det var färdiglagade pannkakor, så inte så outdoor-fancy, men jag lovar, de var lika goda ändå.
I vindskyddet satt vi i lä medan solen sken in på oss. Några av barnen la sig att sola, andra sprang runt och utforskade området runt omkring när vi ätit. Det fick bli dagens sista stopp innan vi packade in oss i bilen och vände hemåt.
Det är uppfriskande att ha med sig barn när man är ute, för man blir påmind, gång på gång, om att saker inte behöver vara så märkvärdiga eller tillrättalagda. Det finns alltid något att se eller göra, om det så bara är en kotte som ligger där vid ens fötter.
Att det är svårt att planera tiden när man har med barn är en del av charmen tycker jag. Personligen väljer jag hellre bort en utflykt, som stranden Gaddesanna igår, än att trycka in allt och stressa.
Trots att det inte blev exakt som jag planerat blev det en riktigt fin dag. Sämre sätt finns det att spendera en påsklovsdag på.
Avslutningsvis lite fakta och länkar
Jag har varit i Ekopark Halle- och Hunneberg flera gånger förut, men jag upptäcker ändå nya saker varje gång. Hunneberg ligger strax utanför Vargön i Vänersborgs kommun, i Västra Götaland, och är tillsammans med Halleberg ett av de välkända platåbergen i området.
Vill du planera ett eget besök finns mer information hos bland annat Destination Halle- och Hunneberg och Sveaskog (Ekoparken).
Mina blogginlägg från Halle- och Hunneberg
Vill du ha fler tips från området kan du också läsa några av mina tidigare inlägg från Ekopark Halle- och Hunneberg:
- Ekopark Halle- och Hunneberg – korta stopp men stora upplevelser
- Halleberg i vinterskrud
- Sjövandring på Hunneberg, 14 km
- Vattenfall x 2
- Kyrkstigen på Hunneberg