Therese Freid Den här veckan hade vår avdelning på jobbet en tvådagarskonferens på Tjörn. Efter den första konferensdagen hade jag och min kollega Mari bestämt oss för att tillbringa kvällen ute.
Eftersom Mari aldrig hade varit på Tjörnekalv passade det extra bra att åka dit. Vi passerade Ica efter jobbet och handlade lite snabbt, åkte till lägenheten, kastade av oss kontorskläder och skor och drog istället på oss friluftskläderna.
När vi gick mot bryggan i Rönnäng konstaterade vi glatt att dagens gråväder plötsligt hade övergått i strålande sol. Med några minuters marginal hann vi till färjan som avgick 16.40, och två minuter senare var vi på Tjörnekalv. Överfarten är så kort att man knappt hinner sätta sig innan det är dags att gå av igen.
Planen var att laga lite middag och bara sitta och ta det lugnt en stund, samtidigt som jag självklart även ville visa Mari så mycket som möjligt av ön.
Små stigar från Storekalv till Lillekalv
Direkt när vi hade stigit av färjan svängde vi höger in i det lilla samhället och följde små stigar precis intill de boendes trädgårdar. Många gånger tror man att man kommit in på någons tomt, men så ser man framåt att man faktiskt går på en liten stig som fortsätter med vattnet inom synhåll. Mysfaktorn är hög med husen som ligger så tätt, stigen som slingrar sig fram och havet som skymtar mellan husen.
Snart såg vi den första nyckelpigan som visar vägen från Storekalv till Lillekalv och vi oh:ade och åh:ade många gånger över hur söta de var. Och det dröjde inte länge förrän Mari utropade att hon ÄLSKAR den här ön.
Stigen ledde oss upp och ner över klipporna och på några ställen var de rejält hala. Vi konstaterade både att nyckelpigorna inte alltid var helt lätta att hitta, och att det inte var någon promenad för den som behöver jämnt och lättgånget underlag.
Snart dök de röda sjöbodarna upp och stigen fortsatte genom frodigt gräs, lövträd och fruktträd ut mot Lillekalv. Där följde vi stigen vidare mot Vadviken. Det känns så fint att gå på Tjörnekalv, för någon klipper gräset en gräsklipparbredd ungefär, så det känns väldigt välkomnande att gå här.
Middag på klipporna vid Vadviken
Avstånden är inte långa härute, så vi var snart ute på de vackra, slipade klipporna runt Vadviken. Precis som jag hade hoppats älskade Mari platsen lika mycket som jag, så hon köpte mitt förslag om att vi skulle stanna just här och laga vår middag. Framför oss hade vi öppet hav med små öar här och där. Solen stod lågt på himlen och glittrade i vattnet, medan det sakta kluckade mot klipporna runt oss.
Vi satte oss ner på varsin sittdyna medan jag plockade fram mitt Trangiakök, gas, vår mat och en liten slev att röra med. Montera ihop köket kunde jag göra i sömnen förut, men nu, mer än 2 år efter att jag senast använt det, var jag lite ringrostig. Ändå dröjde det inte många minuter förrän maten fräste i kokkärlet.
Som vanligt pratade jag och Mari nästan oavbrutet. Vi hann både skratta och fälla någon tår medan vi lagade och åt vår middag. Vackrare middagsplats kan jag knappast tänka mig, och jag njöt av varenda minut.
Men solens ljus blev alltmer gyllena för varje minut, och jag ville inte att vi skulle behöva gå i besvärlig terräng i enbart pannlampans ljus. Så vi packade motvilligt ner våra saker i ryggsäcken igen, trots att vi hade kunnat sitta här i timmar.
Tillbaka över Tjörnekalv i kvällsljuset
Tillbaka mot Storekalv gick vi mitt på ön, i en dalgång mellan två berg (ortsborna kallar dem Klonken och Kläbbert). Där passerar man den vackra ”Vardagsmyra” som har fascinerat mig vid varje besök på ön.
Därefter är vandringen ner till byn ganska lätt längs skogsstig. Men precis som på Lillekalv undrar man i sitt stilla sinne ”får jag verkligen gå här.. är jag inte på någons tomt”, men skyltar mot Lillekalv visar att det var okej.
Klonken – Tjörnekalvs högsta punkt
Till min glädje hade vi 40 minuter kvar till solnedgången när vi kom fram till byn några hundra meter från bryggan. Jag bedömde att vi skulle hinna upp till öns högsta punkt och tillbaka innan det blev för mörkt. Därför lämnade vi ryggsäcken längs stigen och började gå uppåt i det underbara klipplandskapet.
Solen lyste gyllengul över den vissnade ljungen, stenarna och oss medan vi sakta arbetade oss uppåt. Vi förundrade oss över utsikten längs vägen upp: Mot Dyrön, Åstol och Marstrandsön på ena sidan, och Klädesholmen på den andra. Till slut stod vi på öns högsta punkt (hela 57 meter över havet, vilket faktiskt känns betydligt högre här ute) och hade panoramavy rakt ut över havet och de omkringliggande små öarna. Solen stod lågt och bäddade in allt i ett mjukt ljus.
Vi tog oss tid att bara stå här en stund och ta in allt runt oss. Men sedan bestämde vi oss för att det var dags att gå ner till byn (och ryggsäcken) igen. Leden till toppen av Klonken (eller Klunken som det står på vissa kartor) är markerad med stolpar med vit topp. Uppåt gick det ganska bra ändå eftersom vi ganska snart såg toppen med röset, men på väg ner såg klipplandskapet plötsligt likadant ut åt alla håll. Och här går det sällan att välja fågelvägen – små raviner, branter och vatten kommer hela tiden emellan.
Såna gånger uppskattar jag verkligen att någon som känner platsen har tagit sig tid att visa vägen så att även vi som kommer på besök hittar rätt och får uppleva allt det fina.
Solnedgång över havet vid Lauste
För att färjan ska stanna vid Tjörnekalv behöver man ringa och beställa upphämtning minst 20 minuter före avgång. Vi hade redan bestämt oss för att hoppa över den tidigare turen (vi ville inte lämna ön precis när solen gick ner) och istället ta färjan 19.37.
När den var beställd hade vi fortfarande lite tid kvar. Vi fortsatte därför rakt fram från byvägen och ut mot viken Lauste.
Vi kom ut på de vidsträckta klipporna ovanför viken precis när solen sjönk under horisonten. Vi betraktade en båt som var ute i kvällningen för att vittja sina tinor, medan vi kände vinden ta tag i hår och kläder. Hela turen hade vi gått i ganska skyddad terräng, men härute kände vi havets krafter.
Månsken och färjan tillbaka till Rönnäng
Nu blev det snabbt mörkare, och när vi kom tillbaka till bryggan där vi skulle vänta på färjan hade månen stigit upp och glittrade i havet. Den nya elfärjan närmade sig ljudlöst och när däcksman upplyste oss om att vi skulle behöva åka med runt både Åstol och Dyrön innan färjan var tillbaka vid Rönnängs brygga svarade vi som fnittrandeungdomar ”Ja vi vet.. supermysigt ju!”
Båtfärden var lugn med få personer ombord på färjan och vi kom tillbaka till Rönnäng långt före tidtabellen.
Eftersom det var så vackert med månskenet och kvällshimlen bestämde vi oss för att ta en liten extra runda inne i Rönnäng innan vi gick till bilen. Och den kvarten är jag otroligt glad att vi unnade oss, för vi hann se mycket vackert. Extra roligt att även se Tjörnekalv som vi nyss hade lämnat bakom oss.
Att vi hade suttit på konferens hela dagen kändes märkligt avlägset när vi gick tillbaka mot bilen. Bara några timmar tidigare hade vi bytt kontorskläderna mot friluftskläder och tagit färjan över till Tjörnekalv.
Sedan hade vi hunnit gå över klippor, laga middag vid havet, prata och skratta, stå på öns högsta punkt i kvällsljuset, se solen gå ner och månen stiga upp, och dessutom avsluta med en båttur runt Åstol och Dyrön.
Allt detta på en helt vanlig torsdag.
Bra att veta om Tjörnekalv
Tjörnekalv är en liten bilfri ö vid Tjörns sydspets. Ortsborna kallar den ofta bara för Kalven.
Färjan går från Rönnängs brygga och överfarten tar bara ett par minuter. Tänk på att vissa turer behöver beställas i förväg när du ska åka från Tjörnekalv, så kontrollera alltid aktuell tidtabell och information hos Västtrafik före besöket (appen To Go är det enklaste sättet).
På ön finns flera små stigar och betydligt mer att upptäcka än det vi hann med under den här kvällen. Tjörnekalvs intresseförening har en mycket bra webbplats http://www.tjornekalv.se/ med information om ön, stigar, sevärdheter och hur du tar dig hit.
Mer inspiration från Tjörnekalv
Här kan du läsa mer från några av mina tidigare besök på Tjörnekalv.
Övernattning i bivvybag på klipporna
Utefrukost i kylan
9 km kors och tvärs på Tjörnekalv
