Porsnäsleden – min favoritled på Orust

Redan när jag bodde på Orust för några år sedan hittade jag Porsnäsleden, och den blev direkt min favorit på ön. Det är en rundslinga över klippor med havsutsikt och en mer äventyrlig känsla än många andra leder. Här berättar jag om en tidig morgontur i mjukt ljus längs min favorit på Orust.

Tillbaka till min favorit på Orust

Nu var jag tillbaka för att visa “min” led för Göran (och hundarna såklart), som inte varit så mycket på Orust tidigare. Vi åkte från havshuset redan klockan 05.00 för att hinna ut och få gå i det mjuka morgonljuset. Bara några minuter senare parkerade vi vid Hälleviksstrands kyrka, medan några rådjur tittade på oss från en liten höjd.

Därifrån följde vi en liten grusväg längs en gammal vik som nu är bevuxen av hög vass, och vidare förbi några boningshus. Sedan var det öppna vyer över en strandäng full av gäss och en liten havsvik där bergen reste sig på båda sidor.

En morgon i mjukt ljus

Det var också här det roliga började, när vi “klättrade” uppåt mot toppen och röset som står högst upp. Tanken var att ta ut riktning mot nästa röse, men vi blev kvar en lång stund. Solen, som precis hade gått upp, sken genom morgondisen och bäddade in landskapet i ett mjukt, guldigt ljus.

Göran kunde inte motstå att ta fram kameran, så jag satte mig och såg utöver skärgården medan han fotade. Sakta kände jag hur allt blev stilla inuti, och hur det som varit tungt bara rann av.  De öppna vyerna vid havet får mig alltid att slappna av på ett sätt som jag annars bara gör när jag är i fjällen.

Att hitta vägen över rösena

Sedan gick vi vidare uppe på klipporna genom ljungen. Ibland låg rösena nära, men andra gånger fick vi hålla utkik långt bort för att hitta nästa. Då fick vi stanna upp och hjälpas åt att spana. Det är lätt att tro att man bara kan ta sikte på röset längre bort, men här går det sällan att gå rakt fram. Klippor, små raviner och myrmarker gör att man ofta får ta omvägar.

En rundslinga som kräver lite mer

Porsnäsleden är ingen tillrättalagd led. Här finns varken trappor, spänger eller tydliga markeringar att följa, utan bara små rösen av sten som visar vägen. Det var därför jag föll för leden första gången jag gick här. Känslan av att få upptäcka själv istället för att bara följa en färdig stig och få allt serverat var befriande.

I den här terrängen får man verkligen hålla fokus, och det var lite läskigt till en början att ha Teddy (som ju är en ivrig unghund) fastsatt i midjebältet. Om jag hade ramlat kunde det ha gått riktigt illa, men han förstod ganska snabbt vad som gällde på den här turen.

Hav, vyer och minnen

Det är mäktigt att gå längs leden och hela tiden få nya vyer över havet och skärgården. På andra sidan hade vi ett till synes oändligt, kargt klipplandskap och jag älskar den vilda känslan som finns här. Den ena vackra vyn avlöste den andra, och snart hade vi kommit ner till fyren.

Där har jag varit med min son en gång, så platsen betyder mycket för mig. Även min bästa vän Linda har varit med mig här (ja, vi har till och med övernattat längs leden). När jag bad om att få ta en paus och bara sitta ner en stund hade Göran inget emot det. Teddy var kanske lite otålig, men själv njöt jag i fulla drag av att bara sitta där vid vattnet i stillheten.

Små tjärnar och nya vägval

När vi gick vidare såg jag att de rösen som Göran pekade ut gick i en lite annan riktning än där jag gått tidigare, så jag fick faktiskt pröva en ny ”väg” längs klipporna. Lite oväntat, men jättekul eftersom det egentligen var jag som skulle vara guide.

Nästa stopp blev vid en liten tjärn uppe på berget, där jag visste att hundarna kunde få dricka vatten. Nu fanns det förvånansvärt mycket vatten i flera vattensamlingar, så de hann både plaska och dricka flera gånger innan vi kom fram.

När vi nått fram till tjärnen var det dags att vika av lite närmare havet eftersom vi skulle ta oss ner i närheten av hamnen. Det var lite småbökigt, för vi kom av leden, men till och med Silver, som är en gammal hunddam på 12 år, tog sig galant igenom all ljung och små ”raviner”.

Så länge man följer rösena är leden relativt lätt att ta sig fram på, även om det inte är som att gå på stig. Underlaget är oftast fast, med klippor och berg. Vi såg många vackra stenmurar som löpte över klipporna och inåt land var det berg och skog i vackra lager i morgonljuset.

Tillbaka genom vårlandskapet

Efter att vi hade tagit oss ner från berget var det enkel väg tillbaka till parkeringen. Den gick på skogsväg förbi hagar och små hus. Björklöven var på väg att slå ut, slånen hade börjat blomma och i bäckarna porlade vattnet. Hela tiden hördes fågelsången omkring oss, och för Göran var det extra roligt att få både se och fota arter som vi inte har hemma.

Efter 2 timmar och 40 minuter var vi tillbaka vid bilen. Hundarna visade inga tecken på trötthet, men så snart vi öppnade bildörrarna la de sig tillrätta i sina bäddar. Själv kände jag mest en tacksamhet över att få vara här igen, och över att få dela platsen med någon som faktiskt också tyckte om den.

Frukost på Hotel Strana

Magarna började göra sig påminda, så det kändes riktigt lyxigt att åka tillbaka till Hotel Strana, bara några minuter bort, och avsluta morgonen med en god frukost.

👉 Jag har skrivit mer om vistelsen här

Fakta om Porsnäsleden

📍 Hälleviksstrand, Orust, Bohuslän
🥾 ca 5–6 km rundslinga
⏱️ ca 2–3 timmar
⚠️ Omarkerad på sina ställen – följ rösen
🚗 Parkering vid Hälleviksstrands kyrka
🐕 Passar vana hundar (klippor, hopp & små tjärnar)

Porsnäsleden är en av de vandringsleder som finns samlade i den digitala kartan Strosa på Strana

Fler blogginlägg från Orust

Här kan du läsa fler tips på vandringar och leder i närheten: Mina tidigare blogginlägg från Orust.