Therese Freid Estimated reading time: 9 minuter
På min födelsedag gav jag mig själv en semesterdag och tio kilometer tillsammans med Teddy och Svea. Långa Öglunda-öglan låg stilla under snön, och landskapet jag mött i vårgrönska förra året hade fått en helt ny skepnad. Det blev ännu en påminnelse om hur vacker naturen är även utanför ”säsong”.
En födelsedag jag valde själv
Igår fyllde jag år och jag gav mig själv den bästa present jag kunde komma på: en semesterdag och extra tid utomhus.
Eftersom jag behöver förhålla mig till vissa tider på grund av sonens mående kunde jag inte använda hela dagen. Efter att vi ätit frukost tillsammans och planerat hans dag tog jag med Teddy, hämtade Svea och körde till Öglunda där jag parkerade vid kyrkan.
Jag valde att återvända till Långa Öglunda-öglan (se länk till tidigare blogginlägg), samma runda som jag gick den 1 maj förra året. Förra gången startade jag vid Torps naturreservat och gick motsols. Den här gången valde jag att gå medsols, både för variationens skull och för att slippa ta den branta vägen ner mot Jättadalen med två dragvilliga hundar i kopplet.
Mot Jättadalen i snön
Från kyrkan följde vi bilvägen upp mot berget några hundra meter innan vi svängde in på den orange markerade stigen mot Jättadalen och Öglunda grotta. Hundarna var lika förväntansfulla som jag och gick ivrigt framför mig i den orörda snön. Vi passerade offerkällan och följde den isbelagda bäcken, där vattnet anades under det frusna täcket.
Snart nådde vi den branta stigningen, och jag var tacksam över att få ta den uppför i stället för nerför med hundarna.
Det är en kort men rejäl backe, och pulsen stiger snabbt. För den som vill undvika den passagen går det att följa grusvägen hela vägen upp på berget och sedan ansluta till Billingeleden fram till utsiktsplatsen.
Uppe på Billingen
Uppe på höjden gick vi över bron över den frusna bäcken och svängde ut till bänken vid utsiktsplatsen. Hundarna hade dock ingen ro att stanna. Jag tycker mycket om den här platsen med sina mäktiga diabaspelare. Nu doldes de delvis av snön, men jag visste ju ändå att de stod där.
Härifrån följde vi stigen genom granskogen uppe på Billingen. Hundarna hade fullt upp med att nosa på spår i snön och rulla sig lyckligt. Den här gången avstod jag från att klättra ner till Öglunda grotta eftersom det kändes för riskabelt med hundarna.
Efter ravinen vid grottan fortsatte vi på Billingeleden och följde inte huvudstigen tillbaka mot kyrkan. Landskapet förändrades gradvis. Så småningom öppnade sig barrskogen och övergick i lövskog, och mellan träden skymtade vyerna fram då och då eftersom leden följer bergskanten.
Ner mot Torp och de öppna kullarna
När v i närmade oss Torps naturreservat hade det blivit ett hygge sedan jag gick här senast. Det gick ändå bra att ta sig fram genom att följa traktorspåren, och alla ledmarkeringar satt kvar så jag behövde aldrig känna mig osäker på riktningen.
Snart var vi nere i de öppna hagarna med sina lövträdsklädda kullar som Vallebygden är så känd för. Vi passerade vägen vid parkeringen mellan Torps och Höjentorp–Drottningkullens naturreservat. På våren fylls platsen av människor som vill se och fotografera körsbärsträden, men nu var det helt stilla. Bara vi, snön och de mjuka formerna i landskapet.
Samma plats, men en annan årstid
Hundarna gick med lätta steg över åsarna och jag följde efter så gott jag kunde. Förra gången jag gick här var kullarna mjukt gröna och körsbärsträden på väg att slå ut. Nu låg samma landskap stilla under snön. Ändå kände jag igen varje sväng på stigen, varje gård vi passerade och sjön med alkärret som skymtar mellan träden.
Att gå här igen, men i en annan årstid, gjorde att platsen både kändes ny och välbekant på samma gång. Det är en av anledningarna till att jag gärna återvänder till samma plats flera gånger.
10,3 kilometer senare
Efter 2 timmar och 36 minuter hade vi gått 10,3 kilometer. Hundarna såg nöjda ut när jag hjälpte dem in i bilen, och jag kände likadant.
Samtidigt fanns det två saker som krävde lite extra uppmärksamhet. Mellan hagarna finns inga grindar utan stättor, vilket betyder att hundarna behöver klättra varje gång. Teddy är van, men Svea tyckte det var lite obehagligt, och båda två halkade ner mellan pinnarna några gånger. Dessutom är flera leder markerade med orange, vilket gjorde att jag behövde vara extra uppmärksam vid några vägval där båda stigarna hade samma färg.
Men bortsett från det var det bara glädje. Mycket plumsande i snö, ett och annat skratt när jag åkte kana på rumpan nerför en backe och hundarna fick springa. Och framför allt känslan av att ha gett mig själv tid.
Naturen behöver ingen högsäsong
Naturen är vacker även utanför det som brukar kallas säsong. Den behöver inte blomma eller glöda i höstfärger för att beröra. För mig fungerar det lika bra med snön i tystnaden. Jag kunde inte ha gett mig själv en bättre födelsedagspresent.
Naturreservaten längs Långa Öglunda-öglan
Leden passerar genom flera naturreservat med helt olika karaktär. Om du vill veta mer kan du läsa om dem hos Länsstyrelsen.
- Jättadalen och Öglunda grotta
En dramatisk bäckravin i barrskog, med lodräta diabaspelare och grottformationer.
Läs mer hos Länsstyrelsen Västra Götaland - Torp naturreservat
Ett mosaikartat landskap med naturbetesmarker, lövskogar och rikkärr.
Läs mer hos Länsstyrelsen Västra Götaland - Höjentorp-Drottningkullen
Ett kuperat område med åsar, kullar och historiska platser – även känt för körsbärsträden och ramslöken på våren.
Läs mer hos Länsstyrelsen Västra Götaland - Eahagen-Öglunda ängar
Ett varierat landskap med lövskogstäckta kullar, sjöar och blommande ängar.
Läs mer hos Länsstyrelsen Västra Götaland
Mer inspiration från Öglunda här i bloggen
Här hittar du blogginlägg från några av mina besök i Öglunda. Och första gången jag gick exakt den här rundan beskrev jag den lite utförligare.
