Tovaberget – en kväll i stiglöst land

Efter en tid då vardagen styrt mina steg mot välkända platser, tog jag äntligen en tur rakt ut i det okända. En kväll på Tovaberget – utan markerad led, utan plan – och med känslan av att verkligen leva igen.

En längtan som fått vänta

Precis som många andra har jag platser i min närhet som jag tänkt besöka, men som jag av olika skäl har fått vänta med. I vanliga fall är jag snabb på att utforska och lära känna mitt närområde, oavsett var jag bor. Men sedan min son blev sjuk förra sommaren har min ”ute-tid” varit mer begränsad.

Så istället för att ge mig ut till platser där jag inte vet hur terrängen ser ut eller hur lång tid det tar, har jag hållit mig till leder jag känner eller stigar jag kan läsa på om i förväg.

Äntligen till Tovaberget

Men häromkvällen bestämde jag mig för att chansa. Jag åkte till Tovaberget, ett närliggande naturreservat som också är ett av platåbergen i Platåbergens Geopark. Fågelvägen ligger det bara tre–fyra kilometer bort, men med bil blev det sex. Teddy satt förstås med i bilen, lika nyfiken som jag på vart vi skulle.

En plan som fick ändras

Jag hade kollat kartan i förväg och markerat några punkter för att lättare kunna orientera mig. Terrängen är ofta lurigare än kartan antyder, men det är också det som lockar. Min första plan var att ta en avstickare upp på Myggeberget, men den fick jag snabbt avbryta. Jag skulle kunna skylla på den täta skogen där grenar fastnade i hår och kläder medan Teddy drog ivrigt i kopplet – men sanningen var älgarna. Tre stora älgar som dök upp inom loppet av två minuter. Mäktigt, men det kändes mer respektfullt att välja en annan väg.

Skogen som jag saknat

Istället fortsatte vi uppåt på en skogsväg, småpratande hela tiden för att inte överraska fler älgar eller vildsvin. Vägen tog slut ute på ett hygge, och därifrån gick vi rakt ut i terrängen. Jag stannade en stund för att fota de vackra Mönjeskålarna (Aleuria aurantia) som lyste upp marken, innan vi började leta oss fram mot branten.

Skogen var fantastisk – gamla mossiga träd, tickor, fallna stammar och mjuka mattor av grön mossa. Att vandra så, utan stig, var något jag saknat mer än jag förstått. Det är så här jag alltid har gjort: tittat på kartan, valt en riktning och bara gått. Ofta hittar jag nya favoritställen, små genvägar eller utsikter som jag aldrig hade sett om jag bara hållit mig till stigar och leder.

Upptäckarglädje i stiglöst land

Vi kom ungefär dit jag tänkt, om än med några omvägar. Små våtmarker och nedfallna träd tvingade oss att gå runder eller över/under – men det hör till. Det är just det som skapar känslan av vildmark och upptäcktsfärd, även de gånger området egentligen inte är så stort.

Mellan trädgrenarna såg vi solen gå ner över Hornborgasjön. Jag hade gärna följt branten av Tovaberget längre, men det var för mycket ris och rotvältor för att hinna just den här kvällen.

Istället följde vi olika djurstigar åt rätt håll, alltså mot bilen. Teddy var först lite förvirrad över att vi inte följde en tydlig stig, men efter ett tag fattade han grejen. Han piggnade till, nosade, valde egna vägar, tittade bak på mig som för att kolla om han fick. Det fick han såklart.

Friheten att bara gå

Vi hade knappt två timmar på oss innan mörkret föll, men det räckte. Det blev en tur som väckte något i mig. En påminnelse om varför jag älskar att vara ute. Att det inte alltid är destinationen som gör upplevelsen – utan friheten.

Nedanför berget finns gamla körvägar som sägs gå in från vägen mellan Bjällum och Häggum, men naturreservatet har inga iordningställda parkeringar. Jag körde istället in från andra sidan, mot ovansidan av berget, och parkerade i kanten av en skogsväg. Jag hoppades mest att ingen enorm skogsmaskin skulle behöva passera just den kvällen.

En liten tur som blev stor

För mig blev det här en av årets mest värdefulla småturer – trots, eller kanske tack vare, att den inte gick som på räls. På Instagram var det min minst gillade tur (!!) men i verkligheten var den en av de mest livgivande. För det var här jag hittade tillbaka till glädjen i att vara ute och upptäcka.

Går du helst på markerade leder – eller tycker du också om att vika av ibland och se vart stigen (eller icke-stigen) tar dig?

🌿 Läs mer om Tovaberget på Länsstyrelsens webbplats